-

En gång hade den här bloggen ett syfte, det var mitt pinsamma försök till att påkalla uppmärksamhet. Inte för att få bekräftat att jag var snygg, eller såg bra ut på de totalt redigerade bilderna, utan mer för att någon skulle se att det satt en plågad själ på andra sidan. Skrev kryptiskt och väldigt gåtfullt i långa meningar om pojkvänner som krossade ens hjärta, om och om igen. Skrev som om jag höll på med mina memoarer, var nostalgisk lite väl ofta, och kanske även lite för ung för att sakna så mycket som varit - hela tiden. Skrev om hur jag ville bort, den stora flykten och om hur folk trampar på en på vägen dit, mot de stora målet.

Nu var det längesen jag skrev, kanske insåg jag att ingen egentligen lyssnade, eller så som de kändes. Kanske skämdes jag över att jag var den enda som sa högt att det gör ont, ont ont. Och när folk vet att det gör ont, för att de läst det på ens blogg, men förväntar sig en normal person nästa gång man ses så blir det rätt obekvämt. Så jag sadlade om och tänkte att ingen ville läsa en blogg, utan bara kolla bilder. Skit bilder som bara ger mer prestationsångest än en dålig text. Men det höll inte heller för när jag gör något för att jag måste, inte för att jag egentligen riktigt vill, då känns det jävligt meningslöst. 

Och nu känns det som ett plågat förhållande, mellan mig och bloggvärlden. Jag hatar den, men kan inte riktigt ge upp den. Jag vet inte vad jag har att ge och man får fan inte mycket tillbaka, vilket gör det hela ganska otacksamt. Jag som alltid älskat att skriva, skriva just sådär kryptiskt i långa meningar, dikter, och ibland en novell. Men nu har jag inte skrivit på flera år, och bloggen var det sista tappra försöket till att hålla det vid liv. Nu vet jag inte om jag ska ha kvar den bara för att, eller om det är dags att säga hejdå?