på nära håll.

Vissa kan blotta sin själ på ett snyggt sätt. Jag vet inte vilka dessa människor är, men känslosamma själar. De hyllas, deras ord blir lästa om och igen, får kommentarer, betyder saker för andra, hjälper andra. Sånt kan inte jag. Jag skriver nog inte för att beröra någon annan, mest för att få lite klarhet själv. Och det behövs, när det trasslar så jävla mycket i huvudet, och man behöver rensa. Det är liksom lite fult att säga det, speciellt högt, så någon hör. Säga att det trasslar ibland, ibland snubblar man på känslorna, på de obegripliga känslorna. Mitt liv blir aldrig film, kanske inte ens slutar lyckligt, finns ingen som kommer gråta till mina sorger, mina strider, mina fall. Det gör inget. Jag vill ha dig, du är min, bara min. Jag vill ha dig, jag är bara din, bara din. Aldrig är det så enkelt. Fan också, fan heller. Det är inte enkelt, för det finns ingen domstol som delar ut straff för stulen barndom, eller för skadegörelse av ens självbild, det finns inget i lagboken som gäller för när någon trampar på en så jävla hårt att man hör ens drömmar krossas. Det finns inga straff, och jag kommer aldrig kunna hämnas. Det är långt hem, och snart finns det inga tårar kvar. Jag drar själv bort mattan under mina fötter för det fick jag lära mig som liten, att det inte finns några stjärnor att sikta mot, oavsett hur bra du är - så är det inte bra nog. En dag orkar man inte. En dag orkar man inte mer. Men det är så fult att säga det högt, speciellt så någon hör.