Har skrivit och suddat ut orden ett par gånger nu för att det är svårt att hitta ord för känslan, för känslan att vara besviken på att ens förälder tyckte det var en bra ide att skaffa barn när den uppenbarligen inte kan hantera det, varken när jag var liten såväl som idag. Det gör mig jävligt arg att de valde att ha mig... Inte för att jag önskar mig ogjord, men det vore kanske förnuftigt att kunna ta hand om sitt egna liv innan man sätter nya till jorden.
Jag har inte gjort något fel, men jag är den enda som vet om det och det blir jävligt ensamt att försöka övertala sig själv om det, varje dag. Ni valde, ni valde mig, ni valde era handlingar, skilsmässa och flytt, ni valde våra nya familjer och allt vad det innebar, ni valde att vara passiva när ni behövdes, ni valde bort mig. Hur i fan kan det bli mitt fel? Försök inte skylla detta på mig, ni stod ansvariga för mig. Vems är felet egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar