motivation speach.

Det här har både sjukt stor och väldigt liten betydelse för mig; vikt. När jag var 13-14 år så tog ätstörningarna över mitt liv, allt jag gjorde kom att handla om mat, vikt och hur jag kunde undvika maten så kilona kunde rasa - inte hälsosamt. Jag kom på diverse knep (tänker inte ge tips) på hur jag kunde lura mig själv och min omgivning. Jag tyckte jag lyckades bra med min sjuka plan men vikten satt fast i huvudet. Jag tror allt började när vi flyttade, hade aldrig under min barndom reflekterat över min vikt eller utseende men när jag började skolan så blev jag "tjocka tjejen i klassen" mer eller mindre. Det var något helt nytt för mig, och jag tacklade det genom att äta mer.

De åren som varit sen jag började äta normalt har varit tuffa för spökena finns alltid i huvudet men idag har jag en sundare syn på mat, inte nödvändigtvis på mig själv men jag behandlar inte min kropp som skräp. Men jag har svårt att hitta en sund relation till vikt, för jag tror den hetsar mig till att gå ner mycket och snabbt.

Hittills har jag gått ner hela 6 kg, vilket är stort för mig. Det mesta har nog skett utan träning och "diet", utan att jag kom ifrån stress och fick lite lugn och ro, det gjorde att jag inte stressade i mig mat, och vräkte i mig på samma sätt utan jag hade tid att äta saktare och känna efter.

Kontentan av detta betyder nog mer för mig än någon annan, att förstå att vikt inte definierar en. Vågen har ingenting att säga om jag är bra eller dålig, snygg eller ful. Punkt. Den kommer aldrig få ta över mitt liv igen.