tbt.

Kör lite tillbaka-blick idag. Bilder från när jag var 13-14 år. En riktig poptjej, med pandafrisyr. Detta kanske är helt främmande ord för vissa men att vara poppare då innebar att jag lyssnade massor på Broder Daniel, Håkan Hellström, målade stjärnor under ögonen, tuperade sönder mitt hår, och använde upp typ en flaska grön Wella-hårspray (extra mega superduper strong hold) i veckan. Diadem, använde typ bara kjol, converseskor osv. Det ingick väl för många i bilden av poppare att man skulle vara svår och må skit, vilket jag visserligen gjorde men inte pga det. Jag var liten och ensam i en instängd håla, alla hatade mig och jag hatade dem. Ville inte vara vän med idiot tjejerna i klassen som snackade skit om mig, ville mest bara dö för att livet var jävligt taskigt mot mig (vilket är sant, inget tonårs-hittepå) Det var mest mörker hela tiden, och jag var så tok-kär i en kille som gång på gång gjorde mig illa, men det var väl den enda kärleken jag kände att jag fick så jag tog all hans skit.

Jag började skada mig själv. Ett rop på hjälp, inser jag idag, men samtidigt en självbestraffning, för om alla runt omkring tyckte illa om mig och jag inte ens var värd något som dotter, så var jag ju en äcklig människa som borde straffas på något sätt. På alla sätt.  

Jag ansträngde mig så hårt jag kunde men föll bara djupare, och varje försök som ledde till ett misslyckande gjorde att jag inte hade mycket till livslust. Började högstadiet i stan, där hatade dem också mig och öppet snackade skit om vilken konstig fan jag var. Mina vänner gick i en annan klass, och för att undvika förnedringen att sitta själv i matsalen om vi inte hade lunch samtidigt, så sket jag i att äta. Vilket utvecklade sig till en ätstörning.  

Började svälta mig själv och skadade mig ännu mera. Ljög för mamma om att jag ätit på stan, men egentligen hade jag bara suttit på busstationen och missat bussar för att komma hem senare och slippa äta middag. Tog med mat på mitt rum och slängde de i soporna. Räknade kalorier. Livet var på botten och jag sjukskrevs från skolan. Sov mest. Hela dagarna igenom, eller kunde inte sova alls. Såg Disneyfilmer med mamma, jag ville bara vara ett litet bekymmerslöst barn igen. 

Inte mycket fungerade, men till sist så började jag sakta men säkert förstå att jag tillät varenda idiot jag stött på att sänka mig till botten. Jag var bättre än så, jag hade klarat av helvetet och nu var det dags att vända det. Det blev bättre men aldrig riktigt bra. Och 10 år senare har det blivit folk av mig också. Än idag slåss jag mot den ätstörda hjärnan jag har, än i dag så hatar jag folk och tror alltid det värsta innan jag blir övertygad om motsatsen, det är min försvarsmekanism. Bättre att ha låga förväntningar än att bli besviken. Än idag tvivlar jag väldigt mycket och ofta på mig själv, men jag har klarat av en överjävlig resa, och aldrig backat mot någons korkade åsikter om mig. Jag klär mig som jag vill, ser ut som jag vill, är den jag är, tack vare mitt bagage. Så visst livet, du har motarbetat mig länge, men jag står och skriker dig rätt i ansiktet, att mig ska du inte komma åt, inte igen.

Så tänk fan jävligt noga på hur ni beter er mot varandra, vad som är värt i livet, prioritera, bearbeta, släpp känslorna lös för dem är äkta, sluta skämmas, gör det du mår bra av. Jag kommer alltid ångra att jag ristade in mina problem i huden på mig själv och att dem sitter kvar där. Men de påminner mig också om vart jag varit och att jag aldrig vill dit igen.