-

Det går inte att skriva just nu. Livet kommer i vägen ibland och då är det bara att motvilligt backa undan. Förra året i april fick vi beskedet att mammas man lider av cancer, och att den är obotlig och dödlig. De gav honom månader. Många cellgiftsbehandlingar, mycket slit och många dagar som gått bort har nu tiden kommit; Han är döende. Han har enstaka dagar kvar, och.. Vad säger man? Min mamma är den bästa personen jag känner, hon är klippan som får alla berg att blekna, och hon har gjort ett jävla jobb med att ta hand om honom. Nu finns ingenting att göra, ingenting kan rädda honom. Så all min tid går åt till att finnas för henne. Blir nervös varje gång telefonen ringer, rädd för det samtalet. Men så är läget just nu. Kändes så jävla opassande att fylla år i lördags, och hela tiden satt jag och hade en sån jäkla klump i magen att hon skulle ringa och släppa bomben. Mitt i fikat, mitt i presentöppnandet. Hela tiden. Och att hon inte kunde vara där med oss var sjukt jobbigt. Älskade lilla mamma, äckliga jävla värld.