-

Jag har haft en pissig helg, och är så trött. Har ont i magen och mår lite illa. Funderar på att ta en promenad men hittar på ursäkter. Snurrar runt på internet och snubblade in på Tyra Sjöstedt's blogg. För ett par år sen var hon nog mångas avundsjuka; Snygg tjej med stor blogg och egen klädbutik, woopwoop! Men nått hände, hon kraschade. Och hon gjorde det inför alla sina bloggläsare. Hon skrev öppet om hur hon gått in i väggen, satte sitt företag i konkurs och försökte komma tillbaka. Och idag när jag läste så skriver hon om hur hon mår, att hon går på utredning om diagnos/er och har missbrukat tabletter i ett år. Jag tycker det är jäkligt starkt gjort.

Det är så stört hur världen ser på hur det är att må dåligt. Och vilken outcast man kan känna sig som om man gör det. Att man lätt kan slänga ur sig "Hur är det?/Hur mår du?" men det är inte många som är villiga att lyssna på svaret så man säger att det är bra bara på rutin. Men om livet inte är bra, om man inte mår bra, om man behöver hjälp för att orka, om det är så det ser ut? Vem som helst, trots att man varit lycklig i mångt och mycket kan även drabbad av depressioner, det är inte sinnesslöa personer, det är vanligt folk. För vissa är det enklare att få bot på det, för andra inte. 

För mig har det inte varit enkelt. Ibland känns det som att det aldrig kommer bli bättre, tex idag. Och så är det för mig vissa dagar. Det finns ingen ork, inte lust, ingen glädje. Men ibland behöver jag ha dessa dagar för att ge hän till de känslorna, så jag kan släppa dem och ha bra dagar. Det är inte lätt att må dåligt, vara deprimerad eller leva med en diagnos just för att de är så tabu, folk vet inte hur man ska reagera eller bli obekväm runt personen. Jag må låta självgod, men jag är fan en av de starkaste personerna jag känner just för att jag gått igenom allt det här och jag fortfarande står på båda fötterna. Det är svajigt ibland och livet slänger en hel del krokben, men jag ger mig inte. Hyllningar till Tyra som vågar belysa det här även fast det är sjukt tungt och man blottar sig själv oerhört mycket. Det finns inget att skämmas över, en diagnos är inte en stämpel på att man är en dålig eller svag person, det är ett namn på varför det är kämpigt ibland och de som har en diagnos och kan komma till freds med den och inte skämmas - ni är starka personer.