-

När jag började ettan var första gången jag fick höra att jag var tjock. Aldrig hade den tanken slagit mig innan! Vi ungar lekte, klädde oss i fula tights och ingen brydde sig om hur man såg ut innan vi flyttade Rosvik. Den tanken har jagat mig i 14 år, och jag har låtit den förstöra många av dem åren, och missat mycket pga hur jag uppfattat mig själv. Basic facts: Jag är inte pinnsmal, jag får inte alltid på mig kläder som säljs i vanliga butiker, jag bryr mig inte alltid om vad jag äter, jag gillar socker och fett, jag har liksom inte ansträngt mig för att göra så mycket åt det, kanske just beroende på att den där tanken har fått mig att ge upp. De två åren jag jobbade på Max gick jag upp 10kg, vilket gjorde det hela värre. Jag har tänkt många gånger att jag skulle gett jävligt mycket för att se ut som jag gjorde innan, men den viktuppgången sa väl något om hur jag mådde, hur lite jag brydde mig. Så efter ett personlig förfall tänker jag ta tag i mitt liv och börja träna igen, men på mina villkor. Jag gör det för att förhoppningsvis kunna stå i provhytten och vara nöjd, att inte behöva skämmas eller försöka dölja min kropp, utan vara kompis med den. För mig själv. Sen får ni andra tycka vad ni vill, men jag behöver det här. Och motion är väl den bästa medicinen mot nedstämdhet så.. 

Att jag sen typ blir andfådd av att tänka på en trappa eller knappast skulle kunna fly för mitt liv om det hade krävts (helt övertygad och livrädd för en zombie-apokalyps), att jag ständigt har ont i kroppen och sover dåligt är också besvär jag hoppas på att bli av med.

Det här är väl sånt man inte "får" säga för att man ska vara nöjd, men som sagt så har jag extra vikt som inte är hälsosam att ha, och därför är det här nödvändigt. 

Jag vill ha den där känslan så jävla mycket att jag nästan börjar grina när jag tänker på det.

Wish me luck.