amanda..

Det är något fridfullt och på samma gång panikslaget över den här kvällen. Ligger i soffan, hör vinden susa lätt utanför, katten sover vid mina fötter och det rullar skön musik lite halv tyst. Paniken kommer från orden som sjungs. Saknad. Ensamhet. En fasad. Kriget i huvudet ingen ser eller ens hör fastän det tenderar att ta över och över rösta ens andra känslor. Då är det väldigt skönt att få sätta lite ord på vad som pågår inom en, ge striden ett namn.

Sjukdomsbesked - cancer, och det ser inte bra ut. Det tär på energin att oroa sig, att vilja göra mer än man kan eller ens veta vad man ska göra. Jag tror det kommer bli ett jävligt kämpigt år, än mer än det redan varit. 

Det pågår även en jobbig jag-vet / jag-vet-inte-kamp som jag måste reda ut när jag har orken till att ta det. Att sopa skiten under mattan har bara gjort det värre. Jag behöver dig, men hur pass och till vilket pris? En dag ska jag göra det här, men jag är inte där än...

Annars knallar livet på, arbetlös och alldeles för slösaktig för mitt eget bästa. Köper hellre öl än mat, är hellre full än nykter, gett upp mina intressen och springer efter lyckan rätt in i en labyrint. Jag kommer nog fastna här. Men om det är det som krävs för att jag ska stå still en stund så kanske det är värt det.